För en tid sedan läste jag bröderna Lejonhjärta för en av mina elevgrupper. De stunderna jag tog fram boken blev heliga. Eleverna ramlade in i mitt rum, försåg sig med ritpapper och pennor, sjönk ner i soffan och ron lade sig. När jag efter att ha läst klart boken, visade filmatiseringen av den, skedde något märkligt och för mig lite oväntat. En stor besvikelse spred sig, högljudda klagomål genljöd i rummet. Vi hade läst boken under nästan en månads tid, samtalat och diskuterat i timmar. Filmens speltid var 102 minuter. Det gick för fort. Detaljer hade utlämnats, skeenden i boken upplevdes annorlunda än i filmen, elevernas inre bilder stämde inte överens med de bilder de såg i filmens version.
Gemensamt för dessa elever är att de sällan eller aldrig läser skönlitteratur. Anledningarna är olika. Koncentrationssvårigheter och/eller läs- och skrivsvårigheter gör att läsande i sin traditionella form känns som ett oöverstigligt hinder.
Vägarna till att få tillgång till den skönlitterära världen är många. CD- och e-böcker är idag lika lättillgängliga och accepterade som bokformen. Sen får man aldrig glömma att högläsning inte har någon åldersgräns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar