Petter har dyslexi, blev diagnosticerad så sent som vid 17 års ålder. Petter berättar i DN 090522 att han gick igenom skolåren och kände sig dum och korkad, "Det fanns stunder då jag var helt jävla knäckt." Petter tog så småningom tag i sina studier på komvux, läste en bok för första gången, 'Möss och människor' av John Steinbeck. Sen började han skriva... Genom skrivandet och musiken fick Petter sin revansch över språket.
På frågan 'Hur blir man rappare?' svarar Petter:
- Läs böcker. Låt böckerna inspirera dig och se till att du får ett bra språk.
- Lär dig nya ord och bra formuleringar.
- Jobba med synonymer.
- Var konkret och tydlig.
Jag är lite äldre än petter (48) och har väl aldrig fått någon diagnos. Men, det är ju inte så svårt att förstå att jag är dyslektiker.
SvaraRaderaI skolan bodde jag mer eller mindre hos specialläraren. Och som alla andra kände jag "dum" ordblind som jag var. Men, en speciallärare på högstadiet lärde mig att läsa. Hon lärde mig att dela upp orden i stavelser, något jag aldrig hade sett. Senare läste jag min första bok " En dag i Ivan Denisovitj Liv" - min andra bok var Camus "främlingen".
Under gymnasietiden uppmanade en svensk-lärare mig att sluta pga att hon fann mig olärbar! Vi hade t.o.m ett möte hos rektorn - vi talar om sent 70-tal inte 40 -tal. Jag slutade och började på komvux ett år senare. Vilket lyft det blev! Inte för att jag lärde mig att skriva eller läsa bättre, utan jag blev behandlad som en "människa" inte som en dyslektiker!
Men jag fick aldrig kontroll över språket! Läste enstaka kurser (filosofi och idéhistoria) på universitet och det gick ok. Jag fick lägga ner mycket tid på läsning och tentamena gick upp och ner! Men att skriva uppsatser gick inte! Jag ville gärna fortsätta och försöka skriva en avhandling, men min professor antydde att jag visst hade talangen men inte förmågan, så jag slutade!
Insåg mina problem men visste inte vad jag skulle göra! Jag tog tjuren vid hornen och fick ofattbart nog jobb som lärare! Jag fick jobb som springvick på en skola! Fick enormt förtroende ifrån rektor som gav mig en liten grupp i sv2. Där satt jag med barn som inte kunde svenska, och jag som inte begrepp mig på det där med bokstäver. Jag lärde mig själv enormt mycket och började så smått ta kontroll över språket! Men det är mycket jag inte förstår, men idag kan jag leva med det!
Vid 48 har jag fortfarande ingen aning vad jag ska göra av mitt liv! Men, det är ok! Livet är inte bakom mig utan framför mig. För jag förstår....