Vinster med nätcommunity-pedagogik för elever i behov av stöd

- Ökad skrivlust, eleverna skriver mer.

- Ökad förståelse för skriftliga instruktioner.

- Säkrare läsare. Jag har märkt att när jag kommunicerar med eleverna via nätcommunityn faller det sig naturligt med upprepad läsning. Eleverna avkodar det jag har skrivit, skriver sin gensvar, läser om sitt gensvar, tycker på enter för att jag ska kunna se vad de har skrivit. Då läser de om det de skrivit och upptäcker själv om de stavat fel, skrivit med konstig meningsbyggnad eller missat stor bokstav eller skiljetecken. Detta har de spontant uttalat muntligt när de upptäckt det.

Hemläxa

Idag har vi fått hemläxa av min rektor. Rubriken är: "Min pedagogiska ledstjärna".

"Min pedagogiska ledstjärna"

Av: Caroline Englund

De mål och den vision jag har som speciallärare och pedagog är:

- Att möta mina elever där de befinner sig och få dem utvecklas och se sin egen förmåga, att de ska lära sig lita på sin egen lärokraft.

- Att eleverna ska bli så självständiga och självgående som de kan, med stöd av de verktyg och kompensatoriska hjälpmedel som de är i behov av.

- Att eleverna ska känna sig trygga, sedda och stolta.

- Att eleverna ska acceptera sina svårigheter, utan att se det som ett hinder för sin inlärning.

- Att eleverna ska känna lust till skrivande, läsning och matematik.

Publicera publicera publicera!!!

I bloggarnas och digitala nätverksgemenskapernas tidsepok publicerar vi text för blotta livet. Såväl barn, som unga, vuxna och gamla gör sin stämma hörd om såväl stort och smått. Vadan denna enorma genomslagskraft? Är det så enkelt som ett mänskligt behov av att bli sedd och uppmärksammad och att relationen sändare-mottagare blir så tydlig?

Jag är pedagoghög!

Knappt har jag hunnit varva ner efter kicken jag fick utav min pedagogiska community så kommer nästa fantastiska forum: Broängen Online och Vklass. För mig som tillhör den sortens lärare som har liiite liiite svårt att hålla benhård struktur på papperstencilerläxorprovinlämningsuppgiftermedmera är detta gudasänt. Ett en community där ALLT jag behöver som lärare är samlat: jag kan kommunicera med mina elever, lägga ut min planering, ge och ta emot läxuppgifter, etc etc. För att inte tala om den lilla detaljen att detta är möta eleverna på deras egen arena, samt att ge dem de verktyg de behöver i framöver: att kommunicera via digitala nätverk. Tanken är svindlande.

Så, vad tänker jag som speciallärare om allt detta?

- Jag ser att exempelvis dyslektiker får samma förutsättningar som alla andra. (Med t ex rättstavningsprogram och talsyntes finns goda chanser att svårigheterna inte ens kommer att märkas av i skrivandet.)

- För koncentrationsförmågan är ju datorn en guldgruva.

- Ökad läs- och skrivlust: Jag kan som elev lätt och snabbt ta del av andra elevers publikationer, och mitt eget skrivande får en mottagare.

- Allt finns på samma ställe, jag kan komma åt det varhelst det finns en dator och en internetuppkoppling. Har man dåligt arbetsminne och svårt att hålla reda på läxor och annat skolrelaterat, så är detta guld värt.

Specialundervisning via chatten

Stegvis har jag låtit communityn ta större plats i min undervisning. Plötsligt finner jag att den fått sitt eget liv. Jag skapade den, men nu lever den oberoende av mig. I inledningsskedet gör jag inget unikt på något sätt, utan prövar endast att omvandla det jag gör i vanliga fall, fastän med datorn som verktyg och chatt-funktionen som forum. Så alltså: berättelse-skrivande, stavningstest, läsning... via chatten. Resultat: Eleverna sitter en hel lektion och kommunicerar skriftligt.

Fragment av lektionerna hittills:

När jag själv glömmer av mig och börjar tala hyschar en pojke mig och säger "Skriv!". Han begär av mig att ge honom instruktionen skriftligt... Hm... Det var ju precis det han behövde öva på...

"Oj, jag råkade skriva för mycket!", säger en flicka som behöver utveckla sitt läsande och skrivande. Ja, hoppsan....

... och där var den... gnistan.

Under hösten har jag varit på jakt efter gnista och inspiration, och det har allt varit lite traggligt. Jag har lite trevande arbetat med min pedagogiska community "Poppis". Tagit ett litet steg i taget. Prövat med en elev åt gången, för att upptäcka communityns möjligheter, och försöka se den med elevernas ögon. Inte särskilt förvånande att se att eleverna erövrar sidan i en rasande fart, det är ju deras arena jag möter dem på.

Det eviga sökandet efter balans...

Häromveckan blev en kollega till mig uppriktigt chockerad när jag sa att jag inte läser mina jobbmail på kvällar och helger, och att jag oftast heller inte sitter på kvällar och helger om det inte är något särskilt. Jag har inte riktigt kunna släppa tanken på den reaktion mitt uttalande väckte. Det här har jag kommit fram till: 

Jag vill ha allt. Jag vill vara kompetent, engagerad, framåtsträvande och genomtänkt i mitt arbete. Jag vill utvecklas och jag vill känna att jag hjälper mina elever att utvecklas. Jag vill pröva nya vägar i pedagogikens värld. Helt enkelt: jag vill vara bra på det jag gör. Inte nog med det: Till råga på allt vill jag ha utrymme för kreativitet, avkoppling och umgänge på min fritid. Jag vill hinna med ett och annat träningspass och en skön höstpromenad. Jag vill hinna laga god mat och kanske läsa några rader i en skönlitterär bok.  Jag vill gräva i jorden på min kolonilott och känna harmoni. Jag vill pausa tempot emellanåt och bara samtala om allt och inget med min käresta. Jag vill skratta. Jag vill undvika negativ stress. Jag vill inte vakna upp en dag och inse att jag låtit hela mitt liv kretsa kring mitt arbete, att det enda jag definierar mig genom är jobbet. Jag vill inte vakna upp och plötsligt förstå att jag därigenom försummat mitt privata jag, mina nära och kära och min personliga utveckling på andra plan. 

Jag upplever (äntligen) att jag har uppnått någon slags balans, åtminstone för det mesta, och jag inser att det handlar om prioriteringar. Visst lägger jag ner en del tankeenergi efter arbetstid, men jag föredrar då att göra det genom att fundera på kreativa projekt, och pröva nya forum, att bearbeta dagen som gått, och fundera på vad som gick bra eller vad jag kan göra annorlunda. Det händer att jag läser något som ger mig större förståelse för mina elever. Men nej! Jag rättar inte varje tal i varje mattebok. Måhända är jag inte den mest strukturerade av pedagoger i alla lägen. Det skulle jag nog vara om jag jobbade varje kväll och varje helg. Men jag får likväl mina elever att utvecklas och jag har en genomtänkt undervisning. It's good enough!