Det eviga sökandet efter balans...

Häromveckan blev en kollega till mig uppriktigt chockerad när jag sa att jag inte läser mina jobbmail på kvällar och helger, och att jag oftast heller inte sitter på kvällar och helger om det inte är något särskilt. Jag har inte riktigt kunna släppa tanken på den reaktion mitt uttalande väckte. Det här har jag kommit fram till: 

Jag vill ha allt. Jag vill vara kompetent, engagerad, framåtsträvande och genomtänkt i mitt arbete. Jag vill utvecklas och jag vill känna att jag hjälper mina elever att utvecklas. Jag vill pröva nya vägar i pedagogikens värld. Helt enkelt: jag vill vara bra på det jag gör. Inte nog med det: Till råga på allt vill jag ha utrymme för kreativitet, avkoppling och umgänge på min fritid. Jag vill hinna med ett och annat träningspass och en skön höstpromenad. Jag vill hinna laga god mat och kanske läsa några rader i en skönlitterär bok.  Jag vill gräva i jorden på min kolonilott och känna harmoni. Jag vill pausa tempot emellanåt och bara samtala om allt och inget med min käresta. Jag vill skratta. Jag vill undvika negativ stress. Jag vill inte vakna upp en dag och inse att jag låtit hela mitt liv kretsa kring mitt arbete, att det enda jag definierar mig genom är jobbet. Jag vill inte vakna upp och plötsligt förstå att jag därigenom försummat mitt privata jag, mina nära och kära och min personliga utveckling på andra plan. 

Jag upplever (äntligen) att jag har uppnått någon slags balans, åtminstone för det mesta, och jag inser att det handlar om prioriteringar. Visst lägger jag ner en del tankeenergi efter arbetstid, men jag föredrar då att göra det genom att fundera på kreativa projekt, och pröva nya forum, att bearbeta dagen som gått, och fundera på vad som gick bra eller vad jag kan göra annorlunda. Det händer att jag läser något som ger mig större förståelse för mina elever. Men nej! Jag rättar inte varje tal i varje mattebok. Måhända är jag inte den mest strukturerade av pedagoger i alla lägen. Det skulle jag nog vara om jag jobbade varje kväll och varje helg. Men jag får likväl mina elever att utvecklas och jag har en genomtänkt undervisning. It's good enough!

Motgångar...

Ja, min pedagogiska vision har som sagt fått sig en törn. Jag funderar kring vad som skett senaste tiden som har påverkat mig:

Ett av projekten jag hade en vision av att vara riktigt bra, visade sig inte vara tillräckligt praktiskt genomförbar i den form den var i. 

Vissa elever man möter under ens arbetsliv som pedagog har mer unika svårigheter än andra, de kräver mer av oss som pedagoger, och de eleverna kan också vara så mycket svårare att släppa taget om. Många elever som vi möter kommer inte att ha sin storhetstid (tack och liv ska man väl säga) under de nio år som de spenderar i grundskolan. Min vision, som på sistone har fått sig en törn och som känns mer som en utopi än som en genomförbar tanke, är att skolan ska kunna ge var och en vad de behöver för att utvecklas. Att de ska kunna gå igenom grundskolan med en självkänsla i behåll, och ha erhållit vissa grunder så att de får goda förutsättningar att gå vidare på den väg de sedan väljer att ta. 

Jaja... jag ska söka vidare efter den där gnistan och inte låta lite motgångar hindra min pedagogik att utvecklas. 

Bloggen har legat tyst ett tag nu. Sommarlovet tog vid och jag lät mitt pedagog-jag ta en välbehövlig vila, och jag njöt i fulla drag av den långa ledigheten. Jag kom tillbaka full med energi och med en vision av att... ja... jag vet inte... att saker och ting skulle vara annorlunda. 

Jag finner mig själv ha hamnat i en pedagogisk formsvacka. Jag gör mitt jobb, och rutinerna sitter relativt väl, men jag har tappat glöden lite. Jag har varit bortskämd med en känsla av att brinna för det jag gör, och den känslan vill inte riktigt infinna sig. Många frågor cirkulerar. Hur stor är skolvärldens möjlighet att påverka och förändra? Och hur stor är min egen möjlighet att påverka? Arbetar jag på ett sätt som jag tror på? Hur och vad ska jag förändra?

I tider då ord som begränsad budget och nedskärningar är centrala ord, och det stundom känns som att man trollar med knäna... ja då känns det inte alltid så lätt att hålla fast vid en positiv anda. 

Mina tankar...

Så... för att samla mina tankar kring dagens aktivitet... 

- Datorn kan inte ersätta mig som pedagog. Jag måste komplettera med att ge dem strategier, att vägleda dem. 

- Datorn är en höjdare för koncentrationsförmågan. Oavsett om jag fått höra några "åh, så tråkigt", så har jag sett något annat. Kanske är det nyhetens behag, men jag såg ett ökat fokus hos eleverna idag. Dessutom, den enda konversation som ljöd i rummet rörde sig om matematik. 

- Efter min första dag så väcks en dröm om en matteboksfri undervisning med datorn som verktyg... Det känns inte alls som en utopi. På frågan "Hur skulle du helst arbeta med matte, via dator eller mattebok?" har samtliga elever svarat datorn. 

Elevrespons hittills...

"Det är bra tänkt, för det är ju eleverna som håller på med datorer mer", sa en elev spontant. Jag förklarade för eleverna att jag själv inte kan programmen väl, och att jag därför ville låta dem pröva sig fram, och tycka till. 

"Åh, vad tråkigt!"Jag har mötts av flera kommentarer som varit mindre positiva. När jag mötte dessa mindre positiva kommentarer, så bad jag dem tänka på matematikundervisning. De fick INTE jämföra med spel som World of Warcraft, och andra spel som de självmant väljer att spela på sin fritid. Jag uppmanade dem att tänka på matteundervisning med mattebok eller stenciler som huvud"verktyg" eller dator och datorprogram. 

"Datorn!" Ett 10-tal elever har fått frågan, och har hittills alla elever svarat med övertygelse.

Projektet är igång...

Det bidde en community... Eller åtminstone grunderna till en. Tanken är att det ska bli en mötesplats för mig och eleverna, och kanske även föräldrar. Idén är att eleverna ska kunna kommunicera med både mig och varandra via denna mötesplats. Min vision är även att kunna lägga ut läxor och kanske små mattefilmer där med. 

Eleverna möttes och prövade olika matteprogram. 

Matteprogram som både var visuella och verklighetsförankrade. 

Eleverna fick tydlig respons på sitt arbete, när det gick bra och när man behövde jobba lite mer på ett område.

Rapparen Petter tog kontroll över språket trots dyslexi

Petter har dyslexi, blev diagnosticerad så sent som vid 17 års ålder. Petter berättar i DN 090522 att han gick igenom skolåren och kände sig dum och korkad, "Det fanns stunder då jag var helt jävla knäckt." Petter tog så småningom tag i sina studier på komvux, läste en bok för första gången, 'Möss och människor' av John Steinbeck. Sen började han skriva... Genom skrivandet och musiken fick Petter sin revansch över språket. 

På frågan 'Hur blir man rappare?' svarar Petter: 

- Läs böcker. Låt böckerna inspirera dig och se till att du får ett bra språk.

- Lär dig nya ord och bra formuleringar. 

- Jobba med synonymer. 

- Var konkret och tydlig.